Ett ganska skakigt blogginlägg... Samt lite smygreklam ;)

Idag så var det enligt träningsschemat dags att hoppa upp på min Orbitrek och springa en "runda". I veckorna blir det på tisdagar och torsdagar. 20 minuter varje gång. Men i lördags så tog jag och lyckades kämpa mig upp till 30 minuter istället. Hurra! :) Känns mycket bra att jag kommit upp till den nivån igen.

Mån, ons, fre har vi lite gemensam styrketräning med kroppen och ibland en sån där träningsboll, eller en stol som hjälpmedel. Och varje fredag morgon väger vi oss och mäter på några väl utvalda platser om omkretsen kanske har minskat något. :P Men så i onsdags så var det så mycket på min "att göra"-lista att den fick ta min morgon istället för vår vanliga träning. Så i torsdags steg jag upp lite tidigare (typ kl 5 istället för 5:15) för att dra 30 minuter på orbitreken, för annars hinner vi bara 20 minuter var. Och så ville jag ta igen lite av den missade träningen dagen innan. :

Så, tillbaka till denna morgonen då. Ungefär 7:10 ställde jag mig upp på mitt kära träningsredskap och susade igång och "iväg". Var himla glad att jag fortfarande pallade 30 minuter, men jag tror att jag kanske skulle varvat ner lite mer de sista minuterna för tydligen har kroppen ett par olika system för när den ska köra vilopuls och träningspuls.

Detta innebar att två ögonblick efter att jag hade hoppat av och avslutat träningen fick jag en enorm brådska till toaletten. Men det var inte helt lätt för anledningen att jag fick bråttom dit var att jag helt plötsligt och utan en varning från kroppen innan kände att jag både behövde svimma, kräkas och gå på toa på en och samma gång... Lyckligtvis lyckades jag av ren viljestyrka välja det minst smärtsamma alternativet och satte mig sedan, likblek, ner på badrumsgolvet. Känslan av att behöva kräkas och att försöka hindra mig själv från att svimma var det enda jag hade i medvetandet. Det flimrade och blixtrade framför ögonen och det kändes som att magen tryckte upp sig i svalget nästan. Ögonen var så tunga att jag knappt gick att hålla mig vaken.

Min kära fru kom såklart till undsättning och en kort bön tillsammans så vände alltihop och jag kände livet och ansiktsfärgen komma tillbaka, haha. :) Klart man kan bortförklara sådant med att det var den tiden kroppen behövde osv osv, men jag är övertygad om att Gud hjälper oss när vi behöver hans hjälp. Inte alltid på vårt sätt, men lyckligtvis så vet han ju bäst. :)

Nu mår jag nästan helt bra igen, en halvtimme senare. Frisk luft och en skål med vanilj/lingon-yoghurt på tillfälligt besök i Arlas yoghurtar med högre frukthalt. Gott, friskt och härligt. :)

Så ser det ut när man...

sätter upp en väggform med ursparing för dörr. =P

Published with Blogger-droid v1.6.5